Doughs på Upptåg

Vissa människor i en speciell situation har förmågan att ge mig en klump i magen. Jag tycker jättesynd om dem och önskar att jag kunde göra nått eller säga nått men jag kan ej för allt sitter egentligen bara i mitt huvud.
 Det är namligen så att jag tycker jättesynd om vissa när de äter, pga deras ansiktsuttryck när de väl gör det. Denna konstiga företeersen började någon gång på mellanstadiet i matsalen på Ramdalsskolan som jag då gick på. Mannen som startade det hela var min klassföreståndare och heter Christer Schiller. Det är en man som många fruktade och han var många gånger väldigt sträng och lite old school så att säga. Jag gillade honom inte alls och han bla fick mig senare att byta skola, men när den stackarn åt visste jag ej vad jag skulle ta mig till. Han var så stressad av att behöva vaka över alla oss busiga elever att han fick slänga i sig maten, tre slevar åt gången innan han hann tugga och svälja fort, och hela tiden snegla upp på oss..
 En annan sak som gjorde saken så himla mkt värre var att han alltid satt själv vid ett eget bord. Det är en annan sak som krossar mig. Jag kan ogilla en person hur mkr som hellst men om den sitter och äter själv så sätter jag mig nästan bervid bara för att. Alla människor som sitter själva och äter får ett speciellt uttryck i ansiktet. De försöker spela oberörda men man ser så tydlig hur jobbigt de tycker det är att sitta själva. Många försöker se distraherade ut genom att tex läsa en tidning eller nått men det funkar oftast inte. De tittar upp på folk som om de tänker nej titta ej på mig sådär jag har valt själv att sitta för mig själv. 
 
Det jag skulle komma fram till är att jag vet aldrig innan om jag kommer känna såhär när människan äter förens jag väl ser den göra det. Det har att göra med hur den tuggar mest, i en kompination med blicken. Kan ej riktigt beskriva det men ett bra ord för att uttrycka hur de ser ut är hjälplösa. De ser ut som om de känner sig skylldiga att de äter just den saken eller så ser de ut som om nån snart ska ta maten ifrån dem. Varför jag kom att tänka på detta nu är för att nyss när jag gick ut till köket med min tallrik så satt German min lite knubbiga rumskamrat i vardagsrummet och åt. När jag gick förbi gav han mig en jättesnabb blick som såg jätte skylldig ut. Som om han visste att han gjorde nått fel, fast han bara satt där och åt. Men han var ju som sagt ensamen oxå, vilket gjorde saken värre. Jag kännde mig som en jättedålig rumskamrat som spenderar all sin tid på rummet och ville bara gå in dit och säga nått. Fråga om allt var bra för jag fick dendära klumpen igen. Men det kändes dumt, visste ej vad jag skulle säga. Så jag gick bara tillbaka till rummet :/

Dessa människor som jag väl sett äta nån gång och märkt att de har detta uttrycket har jag väldigt svårt för att äta med igen. Jag vill bara krama dom och säga att allt är ok, de får äta och ingen annan ska komma och ta maten ifrån dom. Detta kan ju leda till problem ibland, eftersom tex en av dessa som jag märkt är en kompis till en kompis som jag träffar då och då och då ofta äter tillsammans med. En annan sådan är min morfar. Fast han är ej ett lika allvarligt fall som många andra, jag har vant mig vid att se det. Det är bara det att han aldrig blir mätt. Tar alltid massa mer och äter tills all mat är slut. Då känns det som om han är så hungrig bara. Vill bara ge honom all mat som finns och säga att det är ok, ät på. Så tuggar han som han gör oxå men. Jag brukar försöka att sitta vid samma sida som honom när vi äter så jag ej ser det rakt på.

Ingen behöver säga det till mig jag vet redan att detta är mkt stört. Men det är jag.

DOUGH D.