Doughs på Upptåg

Detta fenomen som jag nu ska berätta om har utvecklat sig de senaste året ungefär. Det är nämligen så att jag har blivit LIVRÄDD för att åka bil. Det finns många undantag för denna rädsla. Det är tillexempel helt okej när jag kör själv, då känner jag mig oftast tryggast för jag känner att jag har kontrol. Oftast när bejb kör går de oxå bra, förutom när han är sur eller vill styla lite å brassar på som fan, speciellt i kurvorna.
Däremot när Christer min låtsaspappa kör, då är det som värst. Han har visseligen haft körkort i typ 30 år vilket borde göra mig lugn, men så är det tyvärr inte. Han kör alltid allderles för nära bilen framför, och om han blir sur eller nått på nån i trafiken visar han det alltid, genom att tex. köra ännu närmre den bilen å hetsa den i baken.
Nått annat som oxå är hämskt för mig är vinterkörning! Sist jag åkte långt var när vi skulle till Oxelösund, vilket är ca 38 mil. Det var på jullivet och det hade snöat massa och var halt på vägarna, det inbillade jag alla fall mig. Jag verkligen såg och kände framför mig att bilen skulle åka av vägen å rulla några varv i diket, att jag var den enda som överlevde och skulle behöva ta hand om mina syskon som inte var med i bilen själv... :/ Det var oxå tidigt på morgonen så min kropp ville självklart sova lite.. Jag försökte verkligten men varenda gång bilen bromsade in lite satte jag mig upp med stirrande ögon.. 
Sen ska vi inte ens tala om att köra om stora långtradare när det blåser eller när två vägar blir en som ett Y typ, då känns det ju alltid som om bilen brevid ska köra in i sidan på en med en hisselig fart...

Jag tror jag får skylla denna galenskapen på halkkkörningen ! Den genomgången innan, om alla faror å hur viktigt de e att inte göra vissa grejer och så vidare.. Det var droppen !

Som nämde i överskriften; jag behöver serriöst terapi....

DOUGH D.