Pieces don't fit anymore
Läxan till morgondagens engelska var att välja en poet och en av hans dikter och analysera den dikten. Eftersom jag bokstavligen suger på allt som har med dikter att göra, inte bara att analysera dem, utan tydligen oxå att finna dem, sökte massa men fann inte en enda som jag förstod minsta lilla av ... så jag fick ta till plan b, för de mindre begåvade som jag i ämnet, och välja en låtskrivare istället och en låt. Jag valde en låt av James Morrison, som för övrigt är hur bra som hellst, som jag för tillfället känner igen mig väldigt mycket i - det är en så kallad "breakup-song". Mycket av det som han sjunger kände antingen jag eller han, och som James så fint uttrycker det, "there is no use in trying when the pieces don't fit anymore"..
Lyssna och njut !
DOUGH D.
oj då, sitter här med en klump i halsen nu efter att jag lyssnade på låten.. har ju hört den innan, och läst texten precis nu, men när han sjöng det så blev allt så... ja så mitt i prick typ, precis som jag kände/känner. Men det är väl så att de flesta "uppbrotten" känns lika dant.. Alla mår dåligt av det osv.. Men tror ändå inte att det är samma för alla.. Vissa slänger ut sig saker de aldrig hade sagt innan, bara för att såra den andra som man själv blivit sårad, andra pratar aldrig mer med personen, stäner ut den ur ens liv för att komma över den så snabbt som möjligt. Jag/vi har inte gjort nått av ovan nämda saker. Vi pratar fortfarande med varandra flera gånger om dagen, träffas och försöker umgås så pass bra det går när man en gång har vart tillsammans och sedan inte är det. Det är svårt på många sätt, man kan inte ta i varandra som innan, det känns konstigt att helt plötsligt inte sitta precis brevid varandra när man kollar på tv, man blir på nått sätt inte samma kärleksfulla människa som man var innan, utan lite mer kall, om man kan uttrycka det så. Det blir nog bättre med tiden. Jag tycker fortfarande att det positiva överväger det negativa i vår situation. Det som är jobbigt nu är inte ens en liten del av hur jobbigt det hade vart att inte alltid känna att man kan prata med den personen som har vart ens närmsta de nästan senaste två åren, som man alltid har vänt sig till, både i jobbigt och glada stunder. Att inte träffas och ha så kul som vi alltid har tillsammans. Vi har samma humor och förstår alltid precis vad den andra menar. När man umgås så mkt blir man ju oxå på nått sätt som bästa vänner oxå, om man bortser från allt det fysiska. Jag vill inte förlora den vännen jag hade i honom för att vi inte längre känner på samma sätt som vi en gång gjorde. Därför är detta vårat sätt att hantera det jobbiga, vi gör det tillsammans. Vi förstår precis hur den andra känner eftersom vi båda sitter i samma sits. Många kan tycka det är konstigt, att man inte kommer komma över varandra på detta sättet osv. Men detta funkar bra för oss, andra grejer funkar bra för andra. Då kan man låta det vara så tycker jag. Jag mår alla fall bäst av det.
Detta blev ett vääldigt mycket längre inlägg än vad jag hade tänkt mig, men det är alltid skönt att skria ner det man har på hjärtat.
Gonatt nu !
Lyssna och njut !
DOUGH D.
oj då, sitter här med en klump i halsen nu efter att jag lyssnade på låten.. har ju hört den innan, och läst texten precis nu, men när han sjöng det så blev allt så... ja så mitt i prick typ, precis som jag kände/känner. Men det är väl så att de flesta "uppbrotten" känns lika dant.. Alla mår dåligt av det osv.. Men tror ändå inte att det är samma för alla.. Vissa slänger ut sig saker de aldrig hade sagt innan, bara för att såra den andra som man själv blivit sårad, andra pratar aldrig mer med personen, stäner ut den ur ens liv för att komma över den så snabbt som möjligt. Jag/vi har inte gjort nått av ovan nämda saker. Vi pratar fortfarande med varandra flera gånger om dagen, träffas och försöker umgås så pass bra det går när man en gång har vart tillsammans och sedan inte är det. Det är svårt på många sätt, man kan inte ta i varandra som innan, det känns konstigt att helt plötsligt inte sitta precis brevid varandra när man kollar på tv, man blir på nått sätt inte samma kärleksfulla människa som man var innan, utan lite mer kall, om man kan uttrycka det så. Det blir nog bättre med tiden. Jag tycker fortfarande att det positiva överväger det negativa i vår situation. Det som är jobbigt nu är inte ens en liten del av hur jobbigt det hade vart att inte alltid känna att man kan prata med den personen som har vart ens närmsta de nästan senaste två åren, som man alltid har vänt sig till, både i jobbigt och glada stunder. Att inte träffas och ha så kul som vi alltid har tillsammans. Vi har samma humor och förstår alltid precis vad den andra menar. När man umgås så mkt blir man ju oxå på nått sätt som bästa vänner oxå, om man bortser från allt det fysiska. Jag vill inte förlora den vännen jag hade i honom för att vi inte längre känner på samma sätt som vi en gång gjorde. Därför är detta vårat sätt att hantera det jobbiga, vi gör det tillsammans. Vi förstår precis hur den andra känner eftersom vi båda sitter i samma sits. Många kan tycka det är konstigt, att man inte kommer komma över varandra på detta sättet osv. Men detta funkar bra för oss, andra grejer funkar bra för andra. Då kan man låta det vara så tycker jag. Jag mår alla fall bäst av det.
Detta blev ett vääldigt mycket längre inlägg än vad jag hade tänkt mig, men det är alltid skönt att skria ner det man har på hjärtat.
Gonatt nu !
Kommentarer
Trackback
